Man kan väl också fundera på hur resultatet hade sett ut om jag googlat på "hindu", "buddhist" eller "christian" och jämfört det med lärobokens bildmaterial. Kanske är någon annan intresserad av att pröva...
Bilden är ett exteriörfoto i färg med relativt låg upplösning från en indisk nyhetssajt på engelska för muslimer (http://tinyurl.com/ylzyslf). På bilden ser man en stor massa män som böjer framför en stor vit byggnad. Alla är vända åt ett och samma håll och utifrån detta, deras klädsel, byggnadens karaktär osv är det relativt lätt att se att det handlar om muslimer som förrättar bön. Bildvinkeln är den stående betraktarens och fotot har en horisontell orientering. Den vita byggnaden, Taj Mahal i Agra, dominerar och det råder ett lätt motljus från bildens högra kant. Olika nyanser av vitt bryts av enstaka kulörta fläckar. Bildens uppbyggnad formas av de raka linjerna, de horisontella raderna av bedjande och muren respektive de vertikala tornen. Det hela skapar ett mycket tydligt centralperspektiv och en harmonisk, sluten komposition. I förgrunden finns de bedjande som utgör den nedre tredjedelen av bilden och i bakgrunden byggnaden som täcker de övre knappa två tredjedelarna. Även om upplösningen är låg har fotot ett relativt stort skärpedjup och betraktarens blick som vandrar in i bilden stoppas av den massiva byggnaden.
Det denotativa innehållet i bilden är en folkmassa som böjer sig ner i gemensam bön vända mot mausoleet i Agra i Indien, som en mogulhärskare lät uppföra över sin älsklingshustru. För en västerlänning är det konnotativa innehåll säkert präglat av exotism eller orientalism, men delvis är säkert associationerna desamma som för en indier eller muslim i en annan del av världen. Taj Mahal är närmast en stereotyp för ofantlig rikedom, storslagen historia och rikedomar kombinerat med fattigdom, dvs vår bild av Indien. Men också för en indier är Taj Mahal av samma skäl en positiv symbol för landet. Den vita färgen står i båda fallen för renhet i kontrast till omgivningen.
När det gäller folkmassan kan nog tolkningarna skilja sig mer åt. Naturligtvis är bilden av de knäböjande människorna en metafor för underkastelsen under Gud och om byggnaden är en metonym för Indien är den bedjande folkmassan detsamma för islam som religion. Den kollektiva religiösa handlingen kan däremot uppfattas olika av en västerlänning (utplånad individualitet och eventuellt fanatism) och en muslim (den världsvida gemenskapen, umma).
Bilden bär både på ett budskap om Indien som land och om den muslimska gemenskapen. Det är med andra ord ingen tillfällighet att den är publicerad på en webbsajt som riktar sig till indiska muslimer med deras speciella dubbla identitet.
Bilden är ett foto från ett avsnitt om islam i läroboken SO-S Religion av Berlin, Ring (Almqvist&Wiksell). Bildtexten lyder: Indonesiska flickor i bön. Indonesien är världens största muslimska samhälle, 88% av befolkningen bekänner sig till islam. Fotot visar en grupp ståendemänniskor klädda i vitt. Även om det är en bild av en grupp är det ganska tydligt ett porträtt av en flicka i form av en horisontellt orienterad halvbild. Hon verkar djupt försjunken i bön. Det vita dominerar och ljuset faller mycket tydligt på förgrunden. Kanter och bakgrund i bilden ligger något mer i skugga. Utan att veta säkert får man med ledning av ljuset en känsla av att det rör sig om en interiörbild.
Perspektiv i bilden formas till största del av placeringen av fokus och ljus. Förgrund och bakgrund är suddiga medan flickan i mellangrunden är skarp. Detta skapar djup i bilden, men också en slutenhet. Om man läser bilden som västerlänning från vänster till höger glider blicken automatiskt över till flickan i fokus. Runt henne bildas närmast en sluten cirkel och oskärpan på övriga kan tolkas som rörelse och skärpan på flickan som stillastående. Hon framstår som en fast punkt i en stor grupp människor i långsam rörelse.
Det är svårt att i tolkningen frigöra sig från bildtexten, eftersom den står på själva bilden, men oavsett det slås betraktaren direkt av grundbetydelsen i bilden: händer formade till bön, slutna ögon och lugn. Vi tolkar det som bild av en djupt religiös människa försjunken i bön bland andra människor med samma livsinriktning eftersom de alla bär exakt likadana kläder. Här finns både individen och den kollektiva gemenskapen. Samtidigt blir det mer komplicerat om vi går över till en mer konnotativ tolkning. Liknar inte flickorna lika mycket kristna nunnor? I vår kulturkrets signalerar det vita renhet, men varför har flickorna läppstift? Skär inte det på något sätt mot bildens budskap i övrigt?
Den unga flickans kroppsställning, ansiktsuttryck och vita sjal, som närmast ger intrycket av en gloria, är en närmast arketypisk bild för renhet, oskuld och innerlig religiositet. Liknande bilder av madonnan och helgon förekommer gång på gång genom konsthistorien. Det blir en närmast universell metafor för all innerlig religiositet och hängivenhet. Kollektivet finns med som en bakgrund, men det är individen som kliver fram blir det viktiga. Frånvaron av mode, frisyr och andra föremål förstärker det tidlösa i bilden.
Men, så var det ju det där med läppstiftet…..
Fotot är ett vertikalt inriktat porträtt i halvbild. Den är hämtad från en privat webbsajt som heter Facts of Israel ( http://www.factsofisrael.com/blog/archives/000635.html ) som vill visa faran med palestinsk terrorism och beskriva händelser och förhållanden utifrån Israels synvinkel. Bilden är en av flera på shiamuslimer i Libanon som högtidlighåller minnet av Husayns död och vi ser här en blodig pojke med en kniv höjd över sitt huvud.
Den röda färgen av blod drar genast till sig betraktarens blick. Färgen framträder bara desto tydligare mot de vita kläderna. Bilden är ganska tydligt en exteriörbild där solljuset kommer snett in från vänster och lägger pojkens högra ansiktshalva i lätt skugga. Fotot är taget i ansiktshöjd i stort sett rakt framifrån och ett butiksgaller bildar en suddig bakgrund. Tillsammans med det relativt korta skärpedjupet skapas ett perspektiv i bilden och ett fokus på pojken i förgrunden. I bakgrunden till höger ser vi en pojke betrakta det som händer. Armen på pojken i förgrunden ramar in ansiktet på pojken i bakgrunden och skapar en extra spänning åt bilden.
Bildens dragningskraft ligger dels i den blodiga scenen och dels i att den är svårtydd för många människor utanför den muslimska kultursfären. Vad är då bildens grundbetydelse, denotationen? Det finns en spänning mellan aggressivitet och kontroll. Eftersom människor runtomkring den blodiga pojken ger ett fascinerat, men inte ett skräckslaget eller aggressivt intryck, och eftersom det verkar handla om att pojken i första hand skadar sig själv, tolkar vi det kanske som att det handlar om en rit eller ett kontrollerat våld. Till den tolkningen bidrar också ljussättningen och bildrummet. Samtidigt är kniv och blod symboler för offer och våld, men eftersom vi kanske känner till att fotot är hämtat från den muslimska högtiden Ashoura , som firas till minne av Husayns död och martyroffer, kan dessa båda tolkningar nog samsas. Avgörande är på många sätt vad som händer utanför bilden i rummet intill, för att använda Bo Bergströms uttryck. Vi kan bara fantisera om hur omgivningen ser ut och på vilket sätt den skulle förklara pojkens handlingar.
Vad är då det konnotativa innehållet? Här dyker naturligtvis stereotyper av muslimer som våldsamma religiösa fanatiker upp. Fotot blir en metonymisk bild där blodet får representera allt blod som flyter vid terrorattentat utförda av muslimska extremistgrupper. Rent visuellt kan vi också se likheten med bilder på skadade människor och den här shiamuslimske pojken. Hur ska man tolka hans blick? Är den inte hotfull? Är det bara sig själv han vill skada? Höjer han kniven bara för att skära sig själv i huvudet eller höjer han den mot sina fiender? Återigen kan vi bara fantisera om omgivningen utanför bilden, vilken skulle ha gett oss viktiga ledtrådar. Vi känner obehag inför en person som kan tänka sig att skada sig själv på det viset och undrar vad han då kan göra mot andra. Är han inte beredd att offra sig själv för att nå sitt mål?
Det här är bara en tänkbar tolkning. Eftersom det konnotativa innehållet är kulturellt format kan man lika gärna se fotot som ett uttryck för religiös hängivenhet, trofasthet mot traditionen och beredskap att sätta viktigare saker före det egna välbefinnandet. Eller som en muslim skriver i ett inlägg i diskussionen på hemsidan angående dess foton: These pictures don't show violence or murder. This doesn't influence people to perform suicidal bombings. This shows how much they love Prophet Muhammed (peace be upon him) and all the other prophets and their familys (peace be upon them).
Fotot är hämta från ett avsnitt om islam i läroboken SO-S Religion av Berlin, Ring (Almqvist&Wiksell). Bildtexten är lång: Husayn är en stor religiös ledare för shiamuslimerna. Pojken på bilden håller Husayns porträtt över huvudet. Husayn dog vid Karbala år 680 i ett slag mellan shia- och sunnimuslimer. Karbala ligger i Irak och är en helig plats för shiamuslimer. Det årliga uppmärksammandet av Husayns död är en viktig sorgehögtid för alla shiamuslimer.
Det råder ingen trängsel och vi får intrycket av en lugn, sansad demonstration. Den gröna färgen symboliserar islam, medan den röda är lite svårare att tolka, men skulle kunna handla om en symbol för blod med tanke på högtidens innehåll. Flaggor och plakat ger signaler som gör att vi sedan lägger till helheten. I den bemärkelsen är fotot en synekdokebild. Vi ser en situation som verkar bekant och i sig inte särskilt hotande. Huvudpersonen är den döde Husayn på plakatet. Han är avbildad på ett sätt som passar väl in i våra stereotypiska föreställningar om en arabisk shejk. Kanske är det kvarlevorna av den gamla europeiska orientalismen som gör att bilden känns på samma gång mystisk och sympatisk. Pojken har ett lugnt, närmast lyckligt uttryck i ansiktet och eftersom det i övrigt bara verkar vara vuxna män som går med i tåget kan det tänkas vara en ära att få vara med och bära plakatet.
Vi har lätt att identifiera oss med situationen och situationen känns trots den annorlunda inramningen inte så främmande. Ett tåg eller en demonstration med flaggor och plakat har ju väldigt många själva gått i någon gång. Det religiösa uttrycket känns inte extremt eller stötande utan på sin höjd exotiskt.
